tibet-forum.com

Olika historier

Posted on 06 September 2011

Historia har seglat upp som mitt ohotat största fritidsintresse på senare tid. Jag kan helt enkelt inte få nog, jag läser allt jag kommer över. Det har emellertid inte alltid varit så. Under min skoltid var jag milt sagt ingen stjärna i ämnet. Om det berodde på pedagogiska brister hos den delen av lärarkåren jag tillsammans med mina jämnåriga utsattes för eller om det var mot slutet en kombination av tonårshormoner, rastlöshet, bristande motivation eller till och med ren lathet låter jag vara osagt. Poängen är i alla fall att jag inte lärde mig mycket under min skoltid och betygen blev också därefter. Jag har däremot och definitivt trots det lyckats bli ganska allmänbildad. Ibland häpnar till och med jag själv över att jag har så (relativt) långtgående kunskaper inom så skilda ämnen som exempelvis etruskiska ritualer och sovjetisk tjugotalsarkitektur. Ett tag var jag fullkomligt oslagbar, mycket tack något som jag vill kalla ett associativt semifotografiskt minne (min egen term). Jag kom verkligen ihåg allt, i alla fall sådant som intresserade mig. En gång läste jag faktiskt in en tio poängs (motsvarar 15 poäng i nuvarande system) universitetskurs i juridik på mindre än två dagar. Det var inga heldagar heller, förmodligen la jag inte ner mer än si så där sex timmar på att studera inför examinationen i form av en skriftlig och allmänt fruktad tenta. För den som inte vet så är en tio (15) poängs kurs på universitetsnivå beräknad att motsvara tio veckors delvis lärarledda studier på heltid. Två och en halv månad med i genomsnitt två föreläsningar varje vecka. Jag valde tidigt att strunta i lektionerna, egentligen mest för att de var frivilliga och de allt som oftast var förlagda till tidig förmiddag (jag är notoriskt morgontrött). Vidare så var jag inte allt för studiemotiverad på den tiden. Det ledde i alla fall till att jag inte började plugga förrän på eftermiddagen två dagar innan tentan. Kanske inte den bästa taktiken om man vill klara av sina studier. Men och andra sidan så är inte jag fullt normal. Jag råkar emellertid vara hyfsat studiebegåvad, så pass faktiskt att jag mer ganska säker på jag skulle klara av saken. Jag vet allt det här låter som massivt och ovidkommande skryt. Ovidkommande eftersom det här inlägget ursprungligen var tänkt att handla om historia. Men ibland kommer man liksom på andra tankar när man är mitt uppe i något. Dessutom så har jag på senare tid råkat ut för så många motgångar att anser mig berättigad till lite självförhärligande men icke desto mindre sant och välformulerat skryt. Så jag fortsätter att breda ut mig lite till om en av mina sista akademiska framgångar. Jag kommer i alla fall ihåg tydligt att jag några veckor innan kursens början stötte ihop med en gammal bekant (i amorös bemärkelse) som hade läst samma kurs året innan. I samband med fick jag berättat för mig att tentan var så pass svår att det förelåg stor risk att man körde, inte klarade av den, även om man pluggade som en dåre åtta timmar om dagen, varje dag från första början ända till skrivningsdagen två och en halv månad senare. Det här var (och är antar jag) en person som jag upplever som förhållandevis smart och begåvad men ändå men bara klarade av examinationen med nöd och näppe trots hög idoga studier under så lång tid. Jag hävdar på inget sätt att jag skulle vara mycket smartare. Så är det nog inte, grunden är nog att jag har väldigt lätt att ta till mig information under vissa omständigheter. Eller hade, kanske är mer sanningsenligt numer. För jag kommer inte ihåg saker på samma sätt numera. Alls. Ibland märker jag att glömt bort saker jag kunde för bara några år sedan. Andra gånger får jag gå skallgång (alternativt löpa hinderbana) i min egen hjärna genom associeringsövningar (som ofta innehöll ordet hundleksaker av någon märklig anledning) och invecklade resonemang för att komma på svaret på en fråga. Så var det inte förut. Då kom jag ihåg allt och kunde dra fram det på en millisekund vid behov. Jag har länge trott att anledningen till att min förmåga lämnade mig eller i varje fall blivit kraftigt nedsatt var den depression som drabbade mig för ett par år sedan. Den skulle kunna ha rubbat balansen i min hjärna och raderat en massa data jag hade lagrat där. Eller så var medicinerna jag var tvungen att äta för att bli frisk som är boven. En tanke som slog mig nyligen var dock en helt annan art. Den går ut på att all riktig kunskap är levande som måste vårdas väl om den ska frodas och i längden överleva. Tycker man att ett ämne är kul och tänker på ofta och dagligen lägger till ny information kan bygga upp en häpnadsväckande kunskap egentligen utan att anstränga sig det minsta. Under min depression mådde jag dåligt och var inte intresserad av någonting alls frånsett spektakulära sätt att ta mitt liv. Sedermera under tillfriskningsfasen tog den i princip all min energi. Under den här tiden rostade på sätt vis mycket kunskap jag tidigare tagit för given sakta bort. Bli inte deprimerad skulle sensmoralen kunna vara. Men jag, smärtsamt medveten om risken att framstå som pretentiös, tror jag satsar på något lite djupare istället. Något i den här stilen alltså; ägna dig åt något som tycker om och brinner (”brinner” för är lite väl slitet och förfärligt klyschigt jag vet, kom inte på något bättre för stunden) för. Man kan visserligen lära sig allt om ger sig fan på det men om det är något som egentligen inte känner för kommer det ta stopp för eller senare.